Loading...

30 november 2005

Bananer i pyjamas?

från Aftonbladet
Har bananerna rymt och lämnat barnen ensamma med pyjamasarna? Eller är det ungarna som klätt av bananerna, lagt dem i badkaret, vridit på kranarna och stuckit med pyjamasarna?

Manligt mysko

Om man läser om könsroller och sånt kan man hitta undersökningsresultat som visar att det är lite olika hur man uppfattar längden som folk använder att prata på.

• Män uppfattar ofta att kvinnor som pratar lika länge som män, pratar längre än män. Det här har de bl.a. testat i klassrum där man tagit tid och gett exakt lika lång tid till killar som för tjejer. Då känner killarna sig undanskuffade, tycker att tjejerna får för mycket plats.
• När män samtalar talar de oftare mer tydligt uppdelat på en talare i taget. När kvinnor talar finns oftare ett växelspel, där det ingår att man avbryter, hjälper varandra framåt i samtalet eller uttrycker förståelse.

I vanliga fall tänker jag inte så mycket på sånt här, utan pratar på och är som jag är. Men det är ett par män jag möter ibland som passar extremt bra in på det här och deras resp mansroller är också i övrigt lite mer gammaldags. Jag betraktar sådana män som fossiler, överlevande rester från det förgångna. Det är lite sorgligt också.

Sen finns det en himla massa andra män som inte dras med sådana här begränsningar, tack och lov är de i en överväldigande majoritet!

Utpumpad

Har just kommit hem från ett evighetsmöte som startade kl 17 och slutade 23.30. Sex och en halv timmes möte. Och det nådde fram till en lösning på slutet. Faktiskt. Fast jag var beredd att gå ett tag. Undrar om den här förhandlingen kommer att gå till historien? Eller om jag kommer att bli benämnd som typ ”en hårding att förhandla med”?

I ett kritiskt läge måste jag kolla i min kalkyl och så kunde jag inte hitta den excelfilen och var vid det laget så trött att jag knappt visste hur man gjorde när man söker i sin dator. Men till sist hittade jag kalkylen och till sist kunde jag gå med på en liten förändring av mitt förslag och när jag slutligen sa JA, så klubbade de Jaet innan jag ens visste att jag hade sagt det, nästan.

Där hade vi kunnat ramla av stolarna i ren utmattning, men vi hängde kvar. Nu sitter jag i min gepardfåtölj och skriver och håller på att ramla ihop av trötthet. Godnatt!

28 november 2005

Liknande problem

Går här och stampar i en trasslig situation som jag snart hoppas ska ha rett ut sig. Då och då läser jag Vasabladet på nätet och kan ofta konstatera att Gotland och Österbotten har flera gemensamma problem. Övergången till digital-TV var ett sådant exempel. Idag skriver Peter Ehrström om attityder inom det lokala näringslivet.

Bara det är ditåt så.
Det duger nog.
Det finns många österbottniska uttryck som hyllar amatörism. Som ser snett på professionalism, formell kompetens och ”pedantiska” krav på exakthet och finlir. Som hyllar ”The Self Made Man”, den självlärde.
Helst skall man göra allting själv. Också det man varken har förutsättningar för eller klarar av själv.
Det var ett ideal en gång i tiden.
Det är ett föråldrat ideal i dag.
Ändå märks inställningen dagligen.
Att man är sig själv nog.


Läs ledaren i Vasabladet!

Julstatus

1. Adventspynt – NEJ
2. Julmust – JA
3. Pepparkakor – NEJ (har börjat fundera på om jag kanske inte ens gillar pepparkakor längre?)
4. Saffransbullar – NEJ
5. Glögg – NEJ
6. Julbord – NEJ
7. Köpt Julklappar – NEJ
8. Julmarknad/julskyltning – NEJ
9. Julmat – NEJ (jösses, jag kommer inte att stå i köket och göra egna prinskorvar och pastejer alltså)
10. Gran – NEJ
11. Julkort – HJÄLP, NEJ

Det blir inte många julpoäng på det här alltså. Men, än har jag tid på mig. Fast det där med julkort fick mig plötsligt att känna lite stress. Jag brukar göra en julbild som folk får tryckt på kort eller per e-post.

27 november 2005

Kattens Dag?


Plötsligt är första advent Kattens Dag? Jag har aldrig hört talas om det innan, men när jag kollar på nätet så har den funnits sedan 1970. Va va va?

Ja, det är bara att gratta i efterskott till husets katter Silver och Doris. Silver har idag kärat ner sig i en tjej som skulle lämna över lite prylar som jag har köpt från Världsnaturfonden. Hon luktade tydligen väldigt spännande, för Silver ställde sig på bakbenen och nästan klättrade upp för hennes byxor, så där som små kattungar gör ibland – det blir inte lika bra när jättestora kastrerade hankatter prövar samma grej alltså...

26 november 2005

Kolla på Couplings!

Om ni inte har upptäckt den sanslöst roliga serien Couplings som går på SVT2 kl 19.30 på lördagar har ni missat något! Det handlar om tre män och tre kvinnor i åldrar runt 30 och som är på gränsen till att få ett stadgat liv. Hela tiden uppstår härligt galna situationer och ofta driver de med fördomar och föreställningar om sex kontra verkligheten.

En helt underbar grej var idag när Patrick ringde och gjorde slut med en tjej på hennes telefonsvarare. Fast, då dök hon upp livs levande på stället han var på, plus att hon föreslog en trekant som han alltid drömt om. Så, då fick han lite bråttom med att smyga iväg och på nytt ringa upp hennes telefon och varna för sin ”telefonsvarar-dubbelgångare Ivan” som har för vana att ringa Patricks tjejer och dumpa dem… Givetvis lyckas han kläcka ur sig ytterligare grodor som bara förvärrar läget och när han försöker snacka sig ur dem, dyker det upp andra personer som råkar förvärra läget ytterligare genom att fälla kommentarer rakt in i telefonen.

Sen får han som hjälp från ovan när tjejen kommer och föreslår att han går hem till henne och väntar, så ska hon komma efter med en ”vän”. Ah, tillfälle att radera meddelanden på telefonsvararen!

Patrick förbereder sig sen genom att klä av sig, lägga sig i tjejens säng och lagom när han hör att hon är på G, så spritsar han grädde på strategiska ställen och låser fast sig med handklovar i sängen. När tjejen kommer och bjuder in kvällens vän, så är det förstås Patricks kompis och där slutar avsnittet i ett dubbelt panikvrål...

Saker jag gillar

 1. Macdatorer
 2. Digital kamera
 3. Mobil
 4. Böcker
 5. Piano
 6. Akvarellfärger och sköna penslar
 7. Teet Kejsarens Blomma, grönt
 8. Doves tvålar och krämer (särskilt deras glittriga Body Lotion)
 9. Diesel Feminine Plus Plus, parfym
10. Suzuki Jimny

25 november 2005

Om man vill gräla…

… så är färger en bra sak att ta till.

De flesta människor har bra koll på grundfärgerna rött, gult och blått. Grönt fixar man också (undantag färgblinda). Svart och vitt är det heller inga problem med. Men, så kommer vi till mittemellan färgerna. Jösses så man kan fastna i fånig argumentation om vilken färg det är egentligen!

Min mammas moped var av märket Crescent och hade i mina ögon en gulgrön färg, kanske limefärgad. Men, det fanns de som med självklarhet sa att mopeden var gul, och de som lika självklart sa att den var grön.

Spelrummet rosa–lila–brun är också skum, likaså grön-turkos-blå. Dagens tvist gäller om en viss väska är av färgen rosa, créme eller champagne. Det är jag och dottern som bråkar. Fast jag lägger väskan mot en rosa tidning och visar att det är så tydligt att det knappt finns något rött alls i kulören, så hävdar dottern att ALLA kompisar anser att väskan är rosa. Fast jag söker på både rosa och champagnefärg på nätet och visar exempel, så nej. Hennes väska är rosa.

Det är i sådana här lägen som jag undrar om vi verkligen ser färger på samma sätt. Om det sitter små filter i ögonen eller hjärnan och justerar synintrycken.

(Nä, vi är inte ovänner. Hon skrattar redan åt bråket när hon pratar med sin kompis i telefon)

24 november 2005

Hurra hurra för Pigge!

Ah, det blev ingen förstaplats för Pigge. Men vaddå, han är ju med i gänget med Sveriges elva bästa entreprenörer, det är toppenbra. I Stockholmsregionen inklusive Gotland är han fortfarande årsbästa. Jag hurrar lite till:

Hurra! Hurra! Hurra!

Knutby: Guds utvalda plats

Om Gud finns, hur stor är sannolikheten att han skulle bli mest polare med just dem som bor i Knutby? Ett ställe där man ljuger, är otrogen, mördar och missbrukar Herren din Guds namn. Ändå är det just det som de tror, de som är med i Knutbyförsamlingen. De tror t.o.m. att de har Kristi Brud hos sig.

Idag läste jag en möjlig förklaring till varför Åsa Waldau börjat tala om sig själv som Jesus kvinna: hon är så helig att alla ber för att hon så snart som möjligt ska dö och få komma till paradiset. Hallå? Vad händer med en människa som vet att polarna då och då samlas för att be om att man ska dö, som en helig härlighetsgärning?

Hur kan de leva i det här utan att känna i kroppen att det är fel? Hur länge orkar de bära sina gudliga masker?

Idag är Pigge i final!

Oj oj, dags att hålla tummarna igen. Idag är den nationella finalen i Entrepreneur of the Year 2005, prisutdelning kl 17–17.15. Vore så rasande kul om Pigge vinner och jag tänker inte alls bli nervös idag. Hur som helst är det häftigt att han är med så här långt.

Läs om tävlingen Entrepreneur of the Year

22 november 2005

Sett Harry P

Nu har vi varit och sett Harry Potter. Det är en del frågor man bär med sig hem:
• Okej att man får tag på en taggsvansad drake till filminspelningen, men hur lär man den att klättra på ett slottstak?
• Var köper man lakritskaramellerna med ”skarp” smak?
• Varför tar inte Rusta in de där smarta tälten som är större på insidan än på utsidan?
• Borde det inte finnas säkerhetsbälten på de där kvastarna de far runt på?
• Finns vattufolket i Kappelshamnsviken? I så fall borde vi sätta upp varningsskyltar…

Men de HÄR barnen då?

Idag skriver Svenska Dagbladet om vanvård av apatiska flyktingbarn. Där kan vi snacka om cynism! Om uppgifterna i artikeln stämmer så finns det flyktingfamiljer där man skaffar sig ett gatubarn som man kan ta med och vanvårda till apati för att få stanna i Sverige. Ett par barn har varit förgiftade. Personal har sett föräldrar hälla ut näringslösning.

Naturligtvis, hårda tider föder hårda metoder; är människor tillräckligt desperata kommer de att utföra desperata dåd. Men oavsett HUR de här barnen blir apatiska, så måste myndigheterna reagera för barnens skull! Vuxna som utsätter barn för plågor ska polisanmälas. Barn som plågas ska tas omhand. Och barn som är apatiska därför att den psykiska anspänningen av att familjen lever i ovisshet, ska förstås också tas omhand.

Hur ska vi någonsin få en bättre värld om vi inte behandlar barnen väl?

Men barnen då?

Har idag kollat lite på dagisdebatten i DN som sattes igång av Nina Björk. Har innan läst Anna Wahlgrens dagis-skräckis i Aftonbladet och bara suckat; det Anna skriver går inte att ta på allvar… Hon beskriver dagis som en tummelplats för pedofiler och mördare. Så, hur bra jag än tycker om Annas Barnabok (förutom avsnittet om dagis), kan jag inte engagera mig i hennes dagisdiskussion. Men Nina är som jag förstår inte emot dagis rakt av. Nina reagerar på två saker: dels att ettåringar går på dagis, dels att en fjärdedel av barnen är mer än åtta timmar på dagis – somliga elva timmar. Plus att Nina tar med delat föräldraansvar som en självklarhet.

Där tycker jag att Nina är rätt ute. Om man skaffar barn så måste man inrätta sitt liv så att man har tid för barnen. I själva längtan efter barn ligger att man förstås vill umgås med sitt barn – annars skulle man lika gärna kunna låta barnet bo på barnhem och nöja sig med ett foto på väggen. Glädjen i att ha barn ligger i umgänget, i mötet och i att få vara med och bidra till barnets utveckling.

Men sen tycker jag att Nina flippar ur:
”Vetenskapligt är frågan om huruvida dagis är bra eller dåligt inte avgjord. Det finns forskning som pekar i båda riktningarna. Och det lär också förbli svårt att svara på frågan, för hur ska man mäta? Är det bra med dagis om dagisbarn får höga betyg i skolan? Är det bra om de lär sig att fungera i grupp? Är det bra om de får högt betalda jobb? Är det bra om de skrattar varje dag? Om det de skrattar åt varje dag är att någon blir utröstad ur ö-rådet? Alltså: hur mäter vi lycka?”

”Om det de skrattar åt varje dag är att någon blir utröstad ur ö-rådet?” Hur cyniskt låter inte det? Jag tror att en svårighet med dagisdebatten är att det finns bra och dåliga dagis. Om man har erfarenhet av bra dagis, ter sig det mesta av kritiken som fanatiska fantasier. Man känner ju om barn och personal trivs. En annan svårighet med dagisdebatten tror jag är att vardagen skiljer sig för den familj som bor i Stockholm och den familj som t.ex. bor på Gotland. På Gotland är inte arbetsdagarna, inkl restiden, lika långa och stressiga. Klimatet mellan människor är lite vänligare, man bryr sig mer om varandra. I jämförelse alltså – gotländska familjer har sin andel problem de också…

21 november 2005

Det typografiska hantverket

Det är mycket enkelt att hitta exempel på hur man slarvar med det typografiska hantverket. För 15 år sedan när Pagemaker och QuarkXpress invaderade reklambyråerna och gjorde utbildade typografer mer överflödiga, var det ibland riktigt plågsamt att ta sig igenom somliga trycksaker. Idag har det blivit bättre. På tidningsredaktioner och reklambyråer har man förstått vitsen med typografiska grundregler, att de utgör basen i det som designbegåvade kan utveckla till mästerverk i funktion och form.

Jag är själv inte typograf, men har lärt mig att känna igen omsorgsfullt typograferade texter. Idag blev jag så besviken. Det kom en broschyr om Designåret på Gotland. Under designåret har man pratat mycket om designens betydelse för samhällsutveckling, hur designen är med och bygger in funktion osv. Ändå berättar man om detta i en trycksak som är formgiven med slarv som signum. Inkonsekvens i användande av punktuppräkningar och mellanrubriker. Bindestreck där det ska vara talstreck. Jag inser att de flesta bläddrar igenom den här trycksaken utan att fundera på sådant här, men jag tror att de flesta skulle hålla med mig om att trycksaken på något diffust sätt känns lite svår att läsa. God typografi har som främsta mål att vara läsvänlig och har inte så mycket med konstnärligt skapande att göra.

När god typografi förenas med ett konstnärligt öga uppstår något ultimat, man bara vet att det är bra gjort, det känns enkelt, inbjudande och elegant. Med elegant menar jag då inte ”lyxigt”, utan gjort med skicklig finess som passar till sitt sammanhang. Jag önskar så innerligt att fler som tar sig för med att utföra grafisk formgivning höjde sin ambitionsnivå och skaffade sig de grundläggande kunskaperna om god typografi.

Vad är manlighet?

Läste en artikel där man samlat några män för att diskutera vilka manliga förebilder de har. Det visade sig vara en svår fråga och den leder vidare till vad man anser vara manligt i dag, 2005, i Sverige.

Först tänkte jag att det väl inte är så svårt att hitta manliga förebilder eller att definiera manlighet, men nu känns hjärnan helt blank. Om man inte pratar om yttre attribut, om man inte nöjer sig med klichéer, utan verkligen vill hitta kärnan i det som gör oss till kvinnor och män – vad hittar vi då?

När jag tänker på förebilder jag har så är de både män och kvinnor, att försöka hitta någon som är min förebild som kvinna är svårt. Närmast till hands är min mamma, men då menar jag vissa delar av mamma, sånt som har att göra med frihet, vetgirighet, utveckla intressen, sättet att relatera till människor – på samma nivå, omtänksamhet och att göra saker på sitt sätt. Men, inte vet jag om det är så kvinnligt?

Nu ska jag krångla till det ytterligare: är det så att det kvinnliga resp manliga är så djupt rotat och så självklart att vi inte ens tänker på det? Att vi därför tenderar att räkna upp egenskaper som skiljer sig från det förväntade när vi ska berätta om manligt resp kvinnlig?

Läste för några dagar sedan om det välkända faktumet att det är övervägande antal män som skickas ut när det är kris. Det är så gott som alltid män som riskerar livet i olika sammanhang: räddningskår, brandkår, krig o.s.v. Enstaka kvinnor finns med, men det är männen som bär med sig förväntningar om att de i händelse av kris ska riskera sina liv. Kvinnor och barn ska skyddas. Jag undrar lite om det är där våra könsrollers innersta väsen ligger: kvinnan i rollen av den som riskerar sitt liv för att ge liv, mannen i rollen av den som riskerar sitt liv för att bevara liv. Visst, kvinnor har gått in och tagit plats i de här ”krissammanhangen”, men de är fortfarande undantag. Är det här det vi alltid bär med oss i bakhuvudet och som därmed formar våra roller?

artikeln om manlighet i Svenska Dagbladet

20 november 2005

Bowlingänka

Roine bowlar för Pärlan och idag har de match mot Amiki. Jag kollar lite förstrött på resultaten på webben – mest för att få en aning om vilket humör Roine kommer att vara på resten av dagen. Jag ser då att Pärlan leder dagens match, samt att Pärlan ligger högst upp i serietabellen. Oj då!

Det här är ju bra, fast som den idrottsbakvända människa jag är, förstår jag inte riktigt innebörden. Men viktigast för mig är att Roine blir glad. Så, jag håller tummarna. Heja heja!

18 november 2005

Fenomenet Alice

Nä, det här ska inte handla om mitt fenomen till dotter, utan om dotterns namn: Alice. I och med att hon heter så, är vi förstås särskilt uppmärksamma på det namnet. Men, eftersom jag t.ex. heter Åsa, så är jag förstås uppmärksam på det namnet också. Skillnaden är att namnet Alice dyker upp JÄMT i ALLA SAMMANHANG!

Det är som att filmer, pjäser, sånger, ja t.o.m. djurprogram inte klarar sig utan en Alice. Någon gång har Alice huvudrollen, men oftare är det bi-roller: söta, roliga, personliga tjejer och så ibland, som kontrast tar man i och ger riktigt läskiga typer namnet Alice.

När man väl har börjat uppmärksamma det här fenomenet så tar det aldrig slut: det kommer alltid nya exempel på sammanhang där man behöver en Alice.

17 november 2005

Medium lägger ribban…

I serien Medium finns en äkta man som är helt otroligt förstående med sin synska fru. Hon drömmer ruskigheter på natten, sätter sig upp och börja hosta av jorden som hon just fick i munnen när en man begravde henne i drömmen. OCH hennes äkta man i verkligen livet, han är genast på hugget: ”Älskling, vill du ha ett glas vatten?”

–Nä, sa Roine, problemet är att den där mannen lägger ribban för oss andra män som bor ihop med ”psychics” och han lägger den alldeles för högt!

Oj vilken skön reklam!

Såg just en helt superskön reklamfilm på TV. Tusentals små studsbollar i olika färger som studsar sig ner för en brant gata i San Fransisco. Jag blev helt fascinerad. Vilken suverän filmidé! Så vackert och kul!

Sen vet jag inte om reklamens budskap gick fram, det var något om en TV-skärm tror jag…?

Misstro eller tillit?

Relationer med människor är liksom av eller på. Antingen finns ett förtroende och då flyter allt smidigt. Eller så råder misstro och då hakar allting upp sig. En del människor har misstro inbakat i sin syn på världen, har misstro som ett konstant tillstånd. Sådana människor är det mycket svårt att samarbeta med.

Men, de här goa mänskorna som kliver runt i världen med öppet, positivt och tillitsfullt sinne, de kan man uträtta stordåd med! Då jobbar man tillsammans för ett gemensamt mål. Då bjuder båda parter till för att finns lösningar som leder framåt. Då växer energin och glädjen i samarbetet. Man tar ansvar för varandra. Det är så jag vill jobba.

16 november 2005

100 miljoner till gotlandstrafiken!

Hurra hurra hurra!
Regeringen har skjutit till 100 miljoner till gotlandstrafiken. Det innebär att vi slipper prishöjningar och försämrad turtäthet. Läs mer på gotlandska.se

Nu kan massor av företagare andas ut, nu kan högskolestudenterna andas ut, nu kan idrottsföreningarna andas ut - ja, nu gör vi en gigantisk, gemensam ”andas ut” över hela ön, tillsammans med alla gotlandsvänner som brytt sig på andra platser över hela världen!

Ni som gick in och skrev på listorna på min uppmaning: det lönar sig att protestera! Klappa er själva på axeln och tacka för att ni tog er tid. Bra investerade minuter!

Jippie! Har sovit!

Hurra hurra! För första gången sedan det blev vintertid har jag INTE vaknat klockan 5.30. I stället slog jag till och sov till 7.30. Äntligen kanske kroppen har fattat.

Det har varit en ganska påfrestande tid med turbulens inom projektet som berört mig illa, vilket jag tror är skälet till att jag så envist vaknat 5.30 dag efter dag, vardag som helgdag. Men, igår liksom vände det! Vi är ännu inte i mål, men det vände. Och nu har jag slutat att vakna 5.30.

15 november 2005

Channa ”Hippie Långstrump” på TV

Kappelshamns egen övervintrade hippie, den digitala bildkonstens plastmorsa, katternas beskyddare och rave-containerns ägare Channa Bankier kommer att vara med i SVT Debatt och prata om åren som Maoistisk rebell!

Åh, det måste jag kolla på! Channa är så bra på att sätta fingret på sånt som är viktigt.

Pitbullar i innerstan?

Det är inte bara i Stockholm man funderar på hur man ska minska trafiken, även i Visby pågår sådana diskussioner. På sommaren är Visby innerstad (alltså innanför ringmuren) bilfri. Häromdagen var det en man som föreslog att man ska införa biltullar i Visby innerstad. Min hjärna kopplar inte riktigt det där, varje gång jag skymtar rubriken om biltullar, läser jag envist ”pitbullar”. Helt knasigt. (Ev har min felläsning smittat av sig på Roine också!)

Det har i sin tur lett till att jag nu ser framför mig en innerstad som patrulleras av pitbulls-terriers. Ruggigt, inte en hundras jag gillar precis. Behöver en ”felläsnings-remover” för att radera det här minnesspåret i hjärnan.

14 november 2005

Katter i fåtöljer

Har länge tänkt att jag borde visa bilder på katterna i huset och deras val av fåtölj. Här kommer de!

Doris i matchande fåtölj


Silver i matchande fåtölj

Företagarnas drivkraft

Bland dem som inte själva är företagare finns ganska ofta en syn på företagare som en slags människor som sysslar med ruffel och båg. Att de göra vad som helst för att tjäna pengar. Men sådana människor är ju inte företagare; de är snarare kriminella! Läs artikeln om företagare i N24 för att se vad som är företagarnas verkliga drivkraft.

13 november 2005

Hej Mamma, är du maskulinist?

Idag har Feministiskt Initiativ lagt ut en checklista där pappor kan testa om de är feminister. Jag har här tagit mig friheten att göra om frågorna så att man kan testa om mammor är maskulinister och på så sätt testat mig själv.

Testa med M!s checklista:
❑ Jag tar halva föräldraledigheten.
Ja, det gjorde jag ju och faktiskt mer än så. Jag hade ju inte ens något jobb på den tiden Alice föddes 1990. Sen startade jag företag 1991 – räknas det som att jag är maskulinistisk eller inte?

❑ Jag delar gärna både löneutrymme och hushållsarbete.
Ja det gör jag. Under mina värsta migränår så var det dock inte så mycket jag orkade med vad gäller hushållsarbete, så tyvärr kunde jag inte hjälpa till så mycket som hälften. Jag tror fortfarande att det är lite obalans, jag måste skärpa mig!

❑ Jag lämnar och hämtar på förskolan lika mycket som min partner.
På den tiden vi gjorde sånt, självklart. Nu är det hämta vid bussen som gäller och det delar vi på.

❑ Jag pratar med mina barn om att det är okey att bli kär i någon av samma kön.
Jaha, det har jag gjort – men, är det en maskulinistisk fråga?

❑ Jag uppmuntrar min dotter att ta plats och min son att visa känslor.
Har bara en dotter på 15 år som både tar plats och visar känslor.

❑ Jag är lika slängd på tvättmaskinens program som på hylsnyckelsatser.
Där sprack det, jag är nog inte så bra på just hylsnyckelsatser, fast jag har ändå rätt så bra verktygskännedom, eftersom min pappa var snickare.

❑ Jag är inte fastlåst vid ratten i alla lägen.
(Va? Fattar inte frågan? Finns det folk som är fastlåsta vid rattar?)

❑ Jag skrattar inte åt nedsättande skämt om män, utan säger ifrån.
Just, jag gillar faktiskt inte att man skämtar förnedrande om män. Gillar inte när man skämtar nedsättande över huvudtaget.

❑ Jag vill att mina barn ska känna full trygghet hos mig.
Självklart!

❑ Jag kan barnens storlekar och minns deras kompisars födelsedagar.
Jo, jag kan min dotters storlek. (Va? Finns det föräldrar som kan sina barns kompisars födelsedagar?)

❑ Jag slänger ihop en ugnspannkaka lätt som en plätt.
Jajjamen!

❑ Jag respekterar alltid en mans beslut om att bli pappa eller inte.
Självklart, om han respekterar mitt beslut om jag vill att han ska bli pappa till just mitt barn eller inte.

❑ Jag kommer aldrig att backa från ett hundraprocentigt föräldraskap!
Nej, det vore väl dumt?

❑ Jag inser att kvinnor som grupp är överordnad män, det tänker jag göra något åt.
Just, de där stackarna som inte kan utföra två saker samtidigt, är dåliga på att köra bil, inte har kontakt med sina känslor, riskerar att bli utsatta för bögskämt om de färgar håret, är dåliga chefer, är kassa på att kommunicera och allt annat vi lär oss om hur män är – kan man fatta det på annat sätt än att kvinnor är överordnade? Nja, jag är rädd att det spricker här, jag kan inte uttala mig generellt om att det ena könet som grupp skulle vara överordnat det andra könet. Om vi talar om specifika frågor eller områden, ja, då kan jag se att det ena könet är överlägset det andra – men vilket kön det är, det är olika. Men om det handlar om att stötta den som är underordnad i olika situationer, självklart!

12 november 2005

Den godaste pajen!

Quiche Lorraine
4 pers

Den stora skillnaden med den här pajen är att ost och skinka är i tjocka stavar – annan ost- och skinkpaj brukar ha tunna strimlor och vara mycket kletigare. Jag har aldrig någonsin ätit en paj som varit lika god som den här. Ursprungligen hittade jag receptet i en Allt om Mat på 80-talet. Tror att Werner Vögel har skrivit det.

Pajdeg:
150 g margarin
3 dl mjöl
2 msk vatten

Fyllning:
3 hg rökt skinka
2 hg ost, typ schweizer, grevé, herrgård
3–4 ägg
1,5 dl kaffegrädde
1,5 gräddfil
50 g riven parmesanost
paprikapulver
1 krm svartpeppar
(ev 1 tsk salt, skinka och ost ger dock mycket sälta)

• Sätt på ugnen 250°
• Arbeta ihop pajdegen. Ställ svalt.
• Skär ost och skinka i 0,5–1 cm tjocka stavar. Lägg i en skål och vänd runt med paprika pulver.
• Platta ut degen i en form. Gärna en ”vanlig” form med löstagbar 4–5 cm hög kant.
• Lägg ost och skinka i formen.
• Vispa ihop ägg, kaffegrädde, gräddfil, peppar, (salt) och parmesanost. Häll över osten och skinkan.
• Ställ formen längst ner i ugnen. Grädda i 55–60 minuter. Täck med folie efter 20–25 minuter. Ytan ska vara brun med början till sprucket mönster av osten och skinkan – de liksom höjer sig upp med äggstanningen, testa med provsticka så att all fyllning stelnat.

Micke Lyander och Sandkvie Studio

Jag bodde på fastlandet i 20 år innan jag flyttade tillbaka till Gotland. När jag lämnade Gotland tyckte jag att det var ett pinsamt, trist och bonnigt ställe. Inte en arena för den som vill syssla med spännande saker. Men så började bilden ändras, Gotland framstod som mer och mer attraktivt som plats att leva och verka på. En av de faktorer som fanns med och påverkade mig, var faktumet att min klasskompis från lågstadiet, Micke Lyander, faktiskt hade lyckats med att starta skivstudio på Gotland.

Läs mer i den här artikeln om Micke Lyander

En kopp kaffe?

När jag var liten gillade jag kaffe. Framför allt den här grejen med att kliva upp, sätta mig i pappas knä, vänta tills han hunnit dricka till halva kaffekoppen och sen ta en bulle, trycka ner den i den halva koppen kaffe och äta röran med sked. Tänk att han lät mig göra så? Morgon efter morgon.

Som vuxen tycker jag att det är okej med kaffe ibland. Jag längtar sällan efter kaffe, får ytterst sällan för mig att göra kaffe åt mig själv. Sen har jag min migrän som gör att jag utsätter min kropp för mycket läkemedel och att dessutom pytsa ner kaffe flera gånger om dagen, känns som ett säkert sätt att skaffa mig magproblem. Så jag undviker kaffe. Däremot dricker jag gärna te, helst lösviktste och helst te som kommer från den tyska grossisten Mount Everest. Men, jag klarar mig med en tepåse och i vissa lägen tar jag kaffe, därför att det är enklast så.

Jag läste just en artikel i DN: ”Det finns inget försvar för att inte dricka kaffe. Blir du bjuden på alkohol kan du alltid skylla på att du kör bil eller är gravid, konstaterar Ingegerd Sigfridsson”. Ingegerd har forskat i det här med kaffe som social kod.

Det är tydligt att jag genom att avböja kaffe och ev fråga efter te, framstår som en kuf enligt vad Ingegerd skriver. För att göra situationen ännu värre dricker jag inte heller alkohol. Att avböja alkohol tycker jag personligen är lite krångligare, plus att där inte finns någon motsvarighet till te. Jag förvånas över att man vid så många sammanhang bjuder till fest men inte ser till att det blir fest även för dem som inte dricker alkohol - även om man lyxar till alkholfria drycker, så kommer man ju inte upp i samma kostnad som för alkoholhaltiga drycker. Alla vill ha ett kul glas att hålla i handen.

Nåväl, åter till kaffet. Jag tycker att det är fler och fler som hellre vill ha te. Jag hade en VD med två anställda på möte, samtliga ville ha te - kanske ett syndrom av typen ”anpassning efter chefen”. Det kom två personer som fikat sig igenom tre möten innan de kom till mig; ville de verkligen ha kaffe? Nä, de verkade ganska lättade över att kunna få te i kopparna. Folk som normalt sett dricker kaffe, kan tycka att det är lite kul att få te när de kommer till mig.

Sociala koder och grupptillhörighet är förstås viktiga faktorer för att bygga upp tillit och samspel mellan människor, men jag skulle nog ändå önska att man mer byggde tilliten på annat än innehållet i koppar och glas.

11 november 2005

Felbombning

Jag har bara väntat på det här: att de s.k. muslimska terroristerna skulle genomföra ett terrordåd bland muslimer. Att ta kål på 13 personer mitt under en bröllopsfest i Jordanien var nog en av de dummaste sakerna som terroristerna kunde ha tagit sig för. I och med ett sådant dåd kommer det att bli tydligare att vettiga muslimer och andra länder är överens om att terrordåden är fruktansvärda och måste bekämpas.

Jag kan tänka mig att det finns tvivlande muslimer här och var, människor som tänker att ”okej, man kanske inte måste bomba, men terroristerna har ändå en poäng i att vi måste visa omvärlden att den beter sig orättfärdigt”. Men så briserar bomben i den egna världen, på en bröllopsfest. Plötsligt är det inte lika självklart vem terroristerna riktar sig mot. Plötsligt framstår de som inkonsekventa och livsfarligt galna för vem som helst.

För, det är ju så här det alltid blir när fanatiker går lösa: till att börja med verkar man ha en aning om vilka deras fiende är, men så börjar de gå ner på detaljnivå, försöker ta kontroll allt längre ner i skikten, ser fienden överallt, börjar förfölja varandra, skjuter sin bror, dödar barn… Fanatiker ger sig inte förrän de har total kontroll, om det så innebär att de måste döda alla andra. Alla andra. På vägen dit börjar några av anhängarna förstå att det har gått snett, att deras ledare misstänker dem alla och inte kommer att ge sig förrän han dödat alla som skulle kunna utgöra ett hot. Det handlar om att själva bli dödade eller att döda ledaren, vilket i sin tur gör att ledaren måste trappa upp kontrollen och döda fler. Räddningen ligger i att det alltid finns fler. Men vägen till räddning är kantad av tragik – jag undrar varför det ständigt dyker upp nya fanatiska ledare?

09 november 2005

Katter i handfat

Att ens egna katter alltid gillat handfat är en sak, men att fenomenet var så utbrett! Bilder på katter i handfat

Nu väntar jag bara på bilder av katter i tvättmaskin (med luckan öppen förstås!) samt bilder på katter som sover i alldeles för små kartonger.

Skulle män vara bättre på att hitta vägen?

Läser i Aftonbladet att kvinnor är bättre bilförare än män, men att män är bättre på att hitta vägen?

Vilka män syftar man på då? Kan inte vara de män som jag delat bil med under livet i alla fall. Antingen är jag kartläsare och så hittar vi rätt, eller så kör jag med en man som kartläsare och då slutar det med att jag måste stanna och kolla på kartan själv...

Om det bara gäller att följa skyltar, så är det ju så att när de här männen kör bil, då kör de bil: ”Vaddå? Fanns det skyltar också?” Hastighetsbegränsningar kommer som överraskningar, avfartsvägar körs förbi och stopp-skyltar noteras i ögonvrån. Å andra sidan har jag väl åkt med en del kvinnor som inte har så mycket koll heller.

05 november 2005

Klockan 10.29 i Khao Lak

Pigges nyss utgivna bok heter ”Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak”. Jag har precis läst ut mitt eget signerade exemplar. Själva berättelsen har jag hört i omgångar, så innehållet i boken var inte nytt på samma sätt som när man läser andra böcker, skrivna av eller om någon man inte känner. Det här var mer att få ordning på berättelsen, få läsa om fler detaljer, fylla på bilden så att den blir mer komplett.

Men det finns ett fotografi i boken som jag kan titta på om och om igen. Bilden är tagen kl 10.29 på morgonen i Khao Lak. Bilden är tagen av Espen som befinner sig på samma hotell, på samma altan på andra våningen som Pigge och hans familj. Bilden visar gräsmattan ner mot havet, solstolar, ett par som joggar längs stranden – det är hur lugnt som helst, det blåser inte ens i träden. Längst ute vid horisonten ser man en vit skummande kant.

Tre minuter senare är katastrofen över dem med en tolv meter hög vattenmassa som forsar in. Det är det man inte kan förstå fast man försöker, att lugn i paradiset så fort kan bli ett helvete. Vi kan ju inte heller gå runt och förbereda oss mentalt på sådana händelser, då skulle vi bli tokiga. Men likafullt kan skillnaden mellan paradis och helvete vara tre minuter.

04 november 2005

Hur hänger allt ihop med kalorierna?

Det finns vetenskapliga belägg för att om man äter lagom lite för få kalorier varje dag, så pressar man kroppens system, så att den blir bättre på att överleva. Människor som ger sitt allt för att få leva länge tar fasta på det där och lever avsiktligt på svältgränsen varje dag.

I Nordkorea jobbar de mer kollektivt på samma grej, fast där beräknas märkligt nog svälten att ta död på 10% av befolkningen? Det kanske är skillnad på att svälta på riktigt och att ha ”lite under svältgränsen” som livsmål? I Nordkorea kämpar folk för att komma över svältgränsen, här kämpar en del vetenskaplig överlevare med att inte komma över svältgränsen.

Människan är i sin helhet en förunderlig konstruktion.

03 november 2005

Fast i sommartid! Hjälp!

Jag vaknar 5.30, fast jag inte behöver gå upp förrän kl 6.30. Min kroppsrytm har fastnat i sommartid! Kan inte minnas att jag någonsin haft den här typen av problem. Problemet brukade vara att kliva upp en timme tidigare i bytet vintertid–sommartid, men i bytet sommartid–vintertid brukar jag sova så sött och tycka att jag äntligen får sova som man ska på morgonen.

Det riktigt oroväckande ligger inte i att jag vaknar en timme tidigare än vad jag behöver, utan i svaret på frågan VARFÖR jag gör så. Jag misstänker att det beror på att jag kommit upp i en sådan ålder… En ålder då man börjar vakna tidigt, så som min pappa gjorde. Jag har i jämförelse med många andra ungefär ingen åldersnoja alls. Kan tycka att det är lite trist att det är svårare att hitta kläder som passar, men i övrigt tycker jag att livet blir bättre och bättre. Men, att ligga vaken på morgnarna helt i onödan, DET känns gammalt på ett annat sätt.

Håller tummarna för att kroppen programmerat om sig till vintertid om några dagar.